tisdag 26 november 2013

Reflektion över dagens litteraturlektion

Idag var jag laddad upp till tänderna inför lektionen i grundläggande Sva. Under en tid har jag sökt möjligheter och tillfälle att sätta i gång en grupp i gruppen med att läsa skönlitteratur. Att detta inte är helt enkelt beror på att gruppen är väldigt rörlig och att flera elever kombinerar studierna med arbete, andra studier eller andra aktiviteter. Det innebär att eleverna inte deltar på alla lektioner. Jag har elever som deltar alla lektioner i veckan, medan andra deltar på hälften och en del kan bara närvara då och då.

Eleverna i gruppen har olika läsvanor och läserfarenheter och tanken var att de som har minst erfarenhet av att läsa skönlitteratur skulle få chansen att göra detta tillsammans. 
Ett av målen var att jobba med lässtrategier och i samband med det också ge eleverna tillfälle att träna sin förmåga att läsa och tolka innehållet men också formulera sig och kommunicera på svenska i tal och skrift. Dagens lektion utgick från en lättläst text som eleverna tillsammans valt ut.

Som jag nämnde var jag väldigt entusiastisk inför lektionen, men när det visade sig att flera av de elever som skulle vara med i läsningen inte kom tappade jag för en stund, en mycket kort stund, all den geist som genomsyrat mina tankar under planeringsarbetet. Som tur är kan jag ställa om väldigt snabbt och valde att fokusera på dem som var där. 

Eleverna gjorde en fantastisk insats och var väldigt engagerade, men också något osäkra, när de skulle gissa vad texten skulle handla om. En rad spekulationer presenterades och eleverna vågade med viss stöttning presentera sina olika nedtecknade tankar. Jag peppade dem med att ”ingenting kan vara fel”. Eleverna fick hjälp med uttryck som de kunde använda för att skapa struktur när de skulle presentera sina tankar, t.ex: Jag tror att... därför att.... 

Texten som vi jobbade med heter ”Den blinde taxichauffören” av Pelle Olsson. I analysen av titeln fanns så klart förslag om att texten skulle handla om en blind taxichaufför men en elev gjorde också tolkningen att det handlade om att någon var blind i en mer abstrakt bemärkelse, att man till exempel inte ser allt det man har. Dessa slutsatser ledde till en rad tanke- och associationskedjor. 

Under själva läsningen, som innehöll en rad fråge- och diskussionspauser, kunde eleverna  knappt bärga sig tills jag avslutat läsningen av de valda avsnitten. Eleverna ville inte bara diskutera frågor och tankar om innehåll utan också specifika ord, och eftersom jag ”förbjudit” lexikon krävdes det förhandling för att reda ut en del begrepp och fraser. Vi tittade på hela meningen där ordet ingick. Eleverna fick identifiera situationen innan de fick tillfälle att analysera själva ordet. Som strategi fick de söka ord i ordet och för flera av eleverna blev det en aha-upplevelse när de såg vad mycket man kan åstadkomma utan lexikon. Jag ska erkänna och jag också rent fysiskt illustrerat uttrycket ”han kröp över tröskeln på alla fyra”. Som lärare i Sfi och Sva gäller det att verkligen våga bjuda på sig själv. Jag tror att om man lyckas skapa ett sådant klimat vågar eleverna också bjuda på sig själva.

Lektionen gick väldigt snabbt men vi hann läsa hela texten innan det var dags att avsluta. Novellen hade ett mycket öppet slut och då passade det väldigt bra att eleverna fick i uppgift att skriva om vad de tror händer sedan. Nästa lektion ska eleverna presentera sina tankar om hur det går novellens två viktigaste karaktärer. Vi kommer också att fortsätta jobba med texten om en vecka. Vi kan inte göra det nästa lektion eftersom flera av eleverna har andra studier då och kan därför inte delta. 

Vad jag tar med mig från dagens lektion är att det finns stora skillnader i hur elever tänker och genom liknande lektioner kan jag få än mer kunskap om dessa individuella skillnader. Även om jag noggrant planerat lektionen måste jag, som alltid, vara beredd på att orientera mig och fatta beslut som tar sin utgångspunkt i det som eleverna ger uttryck för. Jag kanske bara kan se toppen på isberget av vad som händer med elevernas individuella psykologiska process men om jag ska tro på James Wertsch i ”Voices of the mind: Sociocultural Approach to Mediated Action” skapas mening genom relationen och interaktionen mellan elevernas egna och de andras ord. Jag hoppas att jag under kommande lektionstillfälle ska få möjlighet att se hur eleverna skapat mening. Vad jag också tar med mig är att läsning tar tid och i min iver att hinna färdigt tappade jag lite fokus och jag tog över ansvaret som dialogisk ledare. Kanske hjälpte jag också till för mycket med summeringen. Min tanke var från början att eleverna skulle leda diskussionen, men den sista kvarten tappade jag min pedagogiska tanke och istället var det jag som tog över orienteringen. Jag tror också att jag kan jobba än mer medvetet med att fördela talutrymmet så att alla tolkningar får lika mycket plats. Kanske är det en utopi, men för att eleverna ska få chans att utmana varandras tankeprocesser är det viktigt att alla får stort utrymme att komma till tals. 

Jag önskar att jag oftare skulle kunna organisera undervisningen på det här sättet men de spretiga möjligheterna gör det allt som oftast omöjligt. Jag önskar att jag oftare skulle kunna göra som jag gjort idag eftersom jag ser vad som händer med eleverna. Frågan är hur jag kan skapa liknande sammanhang trots att jag inte har de möjligheter jag önskar.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar